PÅ NÄRA HÅLL                            Botkyrka konsthall 22/1 – 27/2 2005

Tre konstnärer; två målare och en skulptör, ställer ut i Botkyrka konsthall under en gemensam titel. De har sökt kontakt med konsthallen mer eller mindre oberoende av varandra men med tiden har likheter, eller paralleller och även dissonanser, i konstnärsskapet lett fram till en gemensam utställning. Även titeln På nära håll har tillkommit i takt med att de konstnärliga sambanden blivit alltmer tydliga.

Marie Ericson, Monica Larsson och Susanne Nygårds är kvinnor. Det är den tydligaste likheten dem emellan. Frågan är om det betyder något för den konst som de tre konstnärerna arbetar med. Förhoppningsvis har vi passerat den era då kvinnliga konstnärer och kvinnlig konst utgjorde ett särskiljande epitet på konstscenen, då könsrepresentativiteten la sig som ett raster över mottagandet av nya konstuttryck. Men ändå har all kulturproduktion att förhålla sig till sitt sammanhang, till sin kontext av såväl historia som samtid. Idag har konstvetenskaplig forskning kring kvinnors konst och feministisk konst kommit så långt att den mer eller mindre har kanoniserats.[1] Traditioner och historieskrivning är former av efterkonstruktioner av likheter, samband, upprepningar och fortplantningar av idéer. I utställningen På nära håll finns tydligt långt- och djupgående paralleller till denna kvinnliga konstkanon.

Marie Ericson visar en serie målningar som representerar hennes egen barndom. Med hennes titlar och förklarande texter får undertexten ett humoristiskt anslag. Hon visar på ett sätt att tolka och konstruera sin personliga historia som påminner om hermeneutikerns metoder: Hon vill gestalta barndomen ur barnets perspektiv och förståelsehorisont. Marie Ericson strävar efter någonting så komplext som att kliva ur sin egen vuxenvärld för att känna som ett barn, tänka som ett barn och uttrycka sig som ett barn. I skolan slog magistern oss barn. En dag fick vi höra att man får inte slå barn mer. Då sprang vi upp och ner för trapporna och ropade: Man får inte slå barn mer”, text till målningen Man får inte slå barn mer. Därutöver är barnet hon själv och den egna uppväxten i Sundbyberg under 1940- och 50-talen, under den tidsperiod då flickorna hade rosetter och barnen hade dubbelnamn. En tid då synen på barnet inte var så psykologisk, barnet var både utsatt och starkt. Inför utställningen i Botkyrka konsthall har Marie Ericson gjort en helt ny målning. Den visar minnen av många och långa tågresor till Tumba med mamman och systern från ungefär samma tid då Sven Xet Erixson utförde sin ”Tågresan” som visas permanent i Xet-museet i konsthallens inre rum.

Sedan tidigt 1900-tal har kvinnors konst allt oftare handlat om kvinnors vardag och närmiljö. T ex Vera Nilsson målade på 20- och 30-talen ofta och gärna den egna dottern. Vera Nilssons barnbilder skilde sig från de äldre genom att gestalta barnets värld och barnets lekar på ett inkännande sätt. Vardagens och hemmets teman följer en hel generation kvinnliga konstnärer som omvärderar och ger status åt tabubelagda ämnen. Från och med 1960- och 70-talen kommer en mer feministisk och politiserad konst fram som går ännu ett steg längre för att uppvärdera kvinnliga livserfarenheter. Det nya är att söka ett uttryck för att gestalta just de egna personliga erfarenheterna som kvinnor gör i sin vardag. Bl a Lena Cronqvist, Monica Englund, Sandra Ikse blev tydliga förgrundsgestalter för detta. Lena Cronqvist tangerade en rad tabun med målningar som visade moderskap på nya sätt – även dess baksidor.

Under 1990-talet blev video- och fotobaserad konst mer och mer allmänt inom en samtida ”dokumentär” genre. Teman som identitet, kropp, sexualitet, könsroller, familj, vardagsliv, sociala frågor ingår i ett samtida undersökande av oss själva, såväl inom konsten som i andra pågående samtidsundersökningar.

Monica Larsson är skulptör som gärna arbetar med fotobaserad konst och mer otraditionella tekniker som ljud och video. Hon visar en installation, Element, som hon har gjort just för den här utställningen. Installationen består av ett rum, tre keramikskålar med svart vätska i och ljud. Ljudet antar en vag visualitet genom att då och då skapa synliga ljudvågor på vattenytan. Ljudet förmedlar en talad dialog mellan tre röster. Dialogen berör relationer och separationer, närhet och distans. Man kan säga att verket Element ger dialogen rumslighet men inte något förkroppsligande. Den är både begränsad (rummet) och gränslös (formen). Kroppen har varit i fokus för konsten genom hela den västerländska konsthistorien och framförallt feministiska konstnären har från 1970-talet arbetat med teman kring exponeringen av kvinnokroppen och även kroppens förhållande till identitet och subjektivitet. Elements icke-kroppsliga kommunikation öppnar för betraktarens egna fysiska närvaro. Den öppnar även, genom sin anonymitet, för en mängd tolkningar och förståelser. Ur ett psykoanalytiskt perspektiv kan man ana att konstnären gestaltar ett kaotiskt tillstånd, en eterisk process som studsar runt i rummet och i skålarnas bråddjupa svärta, som måste stängas in för att slutligen stanna upp, stillas och begripas. Men här kan man även läsa in tendenser från samtidens visuella kultur, cyberspace och digitala världar – en möjlighet att röra sig i en rymd mer än ett rum, ett frigörande av den fysiska kroppen som ger möjligheter att röra sig fritt i en värld som styrs av betraktarens egen person och erfarenheter, en värld som öppnar upp för helt nya tolkningar. Monica skapar en spännande dissonans i sina material- och teknikval. Keramiken som länge ”belastats” som ett traditionellt kvinnligt, dekorativt hantverksmaterial i samklang med den digitalstyrda ljudtekniken.

Susanne Nygårds målningar kan uppfattas som skoningslöst ärliga och uppriktiga. Hon väjer inte för det svåra, hemska, tragiska eller obegripliga. Men samtidigt finns här försoning och hopp som undertexter till målningarna. Målningarna handlar om teman som familjer, relationer, mor och barn, liv och död. Och om minnen. Men om Marie Ericson söker minnesbilder som hermeneutikern så kan man säga att Susanne Nygårds tillbakablickande reser sig psykoanalytiskt eller som palimpsester. Lagringar av symboler och bilder blandas, liksom förgrunder och bakgrunder. Berättelser som tycks omprövas och omvärderas. Ting som tidigare marginaliserats tillmäts nya värden, förstoras och omplaceras i berättelsen. Varje berättelse blir genom sitt symbolspråk mycket personlig och kanske privat. Men här finns hela tiden en öppning för det generella, vi kan leva oss in i de stämningar som målningar frammanar.

”I måleriet finns en lek på samma sätt som när jag, som liten, lekte rollekar. Hängivenheten att förlora sig i egna världar, själv få bestämma scenografin, rollbesättningar och manus. I mitt måleri är jag min egen regissör som bygger scenografier, tillsätter alla roller och bestämmer innehållet. Ofta utgår jag ifrån verkliga händelser, små eller stora, från nutid eller dåtid, blandar så att händelserna från olika tider ligger parallellt. Som i drömmen, eller som i dataspelens värld där olika nivåer ska nås. Det finns en stark koppling till naturen, ett slags abstrakta landskap där växter och träd lever sitt eget liv vid sidan av oväntade händelser.” Susanne Nygårds.

Feminismens konst, i en politisk form, har strävat efter att offentliggöra privatlivet. Utställningen På nära håll är ingen feministisk utställning i den meningen men är ända, medvetet eller inte, bärare av en tradition. På nära håll skildrar sätt att närmas minnen, historia, berättelser, konstnärliga uttryck för icke-visuella stämningar, strömningar och skeenden i en mellanmänsklig sfär.

BOTKYRKA KONSTHALL

TUMBA CENTRUM

TEL: 08 530 612 25

HEMSIDA: WWW.BOTKYRKA.SE/KONSTHALLEN

ÖPPET MÅN – ONS 11 – 18, TORS 11 – 19, FRE – SÖN 11 – 15