I MINNETS MÖRKRUM

Första gången jag såg bilder av Marie Ericson var i Botkyrka konsthall
2005 där hon ställde ut tillsammans med kollegorna Monika
Larsson och Susanne Nygårds. Jag slogs då av hennes projekt att med
måleriets hjälp undersöka och ställa fram inte det som omedelbart
ligger för handen, i den synliga världen, utan något förflutet. Och
mera ett återgivande av känslor än av något visuellt.
Vi köpte då till Värmdö kommuns samlingar målningen Snäckan,
som nu hänger utanför rektors och lärarnas rum på Munkmoraskolan
i Gustavsberg. Den visar en liten flicka, som låter sig förtrollas
av oceanernas brus och börjar ana, att det finns en stor värld
därute. En finare bild av Montesqieus karakteristik av undervisning,
kan jag knappast tänka mig: inte tända en eld, men blåsa på en
glöd.
Marie Ericsons projekt, Dubbelnamn och Rosetter, rör alltså
minnet och detta är ju, som vi alla har erfarenhet av, något flytande
och outgrundligt – ibland kristallklart men därför kanske inte
heller sant – ofta dunkelt och svåråtkomligt.
Ett av 1900-talets stora genier har i sina underbara memoarer,
Salvador Dalis hemliga liv, ett helt kapitel om sina första minnen
och här får vi veta vad han upplevde i fosterlivet. Han flöt – som vi
alla – viktlös, det var varmt och skönt, alla ljud var dämpade, han
var nära ett rytmiskt bultande hjärta och han fick sin föda utan
ansträngning. Inte heller var det tråkigt, för rätt som det var tryckte
något mot ögongloben och gav upphov till de mest fantastiska syner.
Pröva själv: blunda och gnugga…
Sedan inträffade det fruktansvärda: utstötning, tyngd, kyla, kamp
för brödfödan och den eviga längtan efter det förlorade. Så menar
Dali har de myter som finns i alla kulturer, om ett ursprungligt
paradis uppkommit.
För många av oss finns nog detta förlorade paradis just i barndomen
– men den innebar ju också så mycket mer. Den var så oändligt
lång när vi var där, och gick så fort när vi blickar tillbaka.
I Marie Ericsons målningar möter vi henne här, i barndomen.
I situationer av oro och förväntan, som på väg till den första
skoldagen, initierad av ett äldre syskon. I tryggheten och värmen i
morfars trädgård, men också när hon möter vuxenvärldens nyckfulla
och svårbegripliga maktsystem. Som när flickan i bespisningskön
som bett om bara lite potatis, får tallriken full, medan pojken
som bad om många bara fick tre.
Här möter vi grupptrycket och mobbningen. Flickan i de röda
strumporna, som är så mycket förmer än de med grå. Eller flickan
som kallats fram för att inför hela klassen sjunga upp. Minnet av
hur det gick bär många med sig genom livet i minnets mörkaste kammare.
Bräckligheten i barndomens trygghet möter vi också på ett oroande
sätt i Resan till Uttran, när vi vet att Uttran var namnet på ett
sanatorium. Också sexualiteten, och den spirande insikten att den
kan vara både ojämlik och skrämmande, dyker upp i minnet i den
både roande och kusliga bilden av den grinande Mannen i bilen
och flickan som försöker göra sig osynlig som en stolpe.
Hur samtidigt subtilt och direkt Marie Ericson bygger sina bilder,
är den som kommer ihåg när tant Hägglund berättar hur illa
det går om man biter på naglarna. Och när man upptäcker det sorgsna
ansikte, som börjar ta form…
Edvard Munch fick en gång frågan om inte måleriet har spelat
ut sin roll, nu närman enkelt och snabbt med kamerans hjälp kan
få en perfekt bild av verkligheten. Nej, blev svaret, inte så länge
man inte kan fotografera i himmelen eller i helvetet…
Att med hjälp av Marie Ericsons målningar få dörrar öppnade i
sitt eget minne, är en upplevelse av både sorg och glädje, som mötet
med bra konst och poesi alltid är.

Fruvik i mars 2007
Björn Springfeldt